Ei kategoriaa

EU- ja EMU-jäsenyydet

ovat parasta, mitä suomalaiselle vientiteollisuudelle on tapahtunut pitkään aikaan, mutta Suomen on myös hoidettava maan sisäiset asiat kuntoon. Suomella tulee olla talous kunnossa, jotta meillä on varaa vastata sosiaalisiin kysymyksiin. Tämän saavuttamiseksi tarvitaan lisää kansanedustajia, joilla on lompakko oikealla ja sydän vasemmalla. Ympäristö- ja energiapolitiikan saralla Suomen on muun Euroopan tapaan päästävä pikaisesti eroon sekä fossiilisista polttoaineista että tuontienergiasta.

Julkaistu: Tiedelehti Hybris 3/2015

Näin eduskuntavaalien alla on mielenkiintoista seurata, kuinka yhteiskuntaamme sääntelevät
pukeutumisnormit muokkaavat edustajiksi ehdolla olevien ulkomuotoa. Ilmiö on erityisen
huomattava paitsi maamme päättäjiksi pyrkivien keskuudessa, myös niillä korkeapalkkaisilla
aloilla, joita pääsääntöisesti pidetään miesvaltaisina. Musta puku ja solmio ovat kenen
tahansa itseään kunnioittavan juristin, pankkiirin ja kansanedustajan vakiovaruste. Ilmiötä
perustellaan lähtökohtaisesti perinteitä kunnioittavana ja arvokkuutta osoittavana.

Mielenkiintoista on myös nähdä kuinka nopeasti uudet kansanedustajat ja jopa ensikertalaiset
ehdokkaat omaksuvat alalle ominaisen pukeutumistyylin. Useammalla meistä tuntuu olevan
sisäänrakennettu kuva siitä, miltä päättäjän tulee näyttää, mitä hänen kuuluu sanoa ja millä
tavalla käyttäytyä. Muutamaa velttoa ja roiskeläpällistä poikkeusta lukuun ottamatta istuvat
ja istuneet kansanedustajat ovat pitäneet hyvin kiinni näistä sovituista normeista, vaikka
vuoden 2011 vaalit toivatkin Arkadianmäelle muutaman uuden poikkeuksen. Maamme ylintä
päätösvaltaa pitävän elimen arvokkuutta tulee toki vaalia, mutta tiukassa ja ennen kaikkea
konservatiivisessa pukukoodissa on omat kääntöpuolensa.

Hyvä ystäväni Stefan (nimi muutettu), älykäs, nuori ja itsevarma ehdokas Uudeltamaalta, on
erinomainen esimerkki tämän normin vaikutuksesta. Ennen ehdokkaaksi ryhtymistään ystäväni
pukeutui kuin kuka tahansa 18-vuotias, mutta viime aikoina hänelle on alkanut ilmestyä päälle
liituraitaa ja kalvosinnappia. Tyylikkyys on tokin useimmiten hyve, mutta äänestäjät eivät
tunne häntä solmiokaulaisena talousnerona, vaan letkeänä maalaispoikana, jolla on solidi
energiaosaaminen ja kokemusta lähiruuasta. Vaikka tavoite lienee päinvastainen, uhkaa
yhteiskunnannormisto siis viedä häneltä uskottavuuden.

Tämä ystäväni on miespuolinen. Vielä haasteellisempaa tummasta puvusta ja solmiosta kumpuava
pukeutumisnormisto on kuitenkin nuorelle naiselle, joka päivittäin joutuu taistelemaan ukkoutuneen
yhteiskunnan toimintatapoja vastaan. Konservatiivisella alalla toimiva nuori nainen joutuu jatkuvasti
sopeuttamaan olemuksensa ympäristön mukaan ja peittelemään naiseuttaan, jottei vahingossakaan
poikkeaisi massasta.

Tiettyjen alojen pukeutumisnormit ovat siis paitsi perinteitä kunnioittavia, myös selkeästi maskuliinisia.
Tutkimukset osoittavat, että varsinkin johtotehtäviin pyrkivien naisten on lisäksi suosiollista mukautua
paitsi käyttäytymisen, myös estetiikan kannalta vallitsevaan normiin. Silti, vaikka nainen pukeutuisikin
neutraalisti tummaan jakkupukuun ja hillittyyn salkkuun, erottuu hän silti aina joukosta. Siksi nainen
joutuu tässäkin ponnistelemaan osoittaakseen olevansa vähintään yhtä hyvä, ellei jopa aavistuksen
miespuolisia kollegojaan parempi, ja hänen tulisi pärjätäkseen muistuttaa itseään mahdollisimman vähän.
Näin tehdessään hän synnyttää monesti jopa negatiivisen vastareaktion paitsi miehissä, myös muissa
naisissa.

Minun poliittisessa utopiassani ihmisiä ei enää lokeroida sukupuolensa mukaan tiettyihin rooleihin,
tietyille aloille tai tietyntyyppisiksi henkilöksi. Ei ole enää mies- tai naisvaltaisia aloja, vaan
jokaiseen tehtävään valitaan kompetenssiltaan pätevin hakija. Tyttäreni saa tai on saamatta työpaikkoja
koulutuksensa, kokemuksensa ja osaamisensa takia, ei sukupuolensa ansiosta tai siitä huolimatta.

Politiikan keinot muuttaa tätä, lähtökohtaisesti asenteellista, asetelmaa ovat vähäiset. Kokonaisvaltaisella
perhepolitiikan uudistuksella, jossa tarkastellaan perhevapaajärjestelmää, varhaiskasvatuslakia,
vanhemmuuden kustannusten jakamista ja kotihoidontukea, voidaan kuitenkin lisätä tasa-arvoa ja siten
vähentää ukkoutumista pitkällä tähtäimellä. Vanhemmuuden tasa-arvoinen riski ja hoivavastuun jakautuminen
sukupuolen sijaan ajankäytöllisten mahdollisuuksien mukaan, luo yhteiskunnan, jossa kaikilla on samat
mahdollisuudet.

Sitä odotellessa meidän kaikkien on pärjättävä tässä nykyisessä Suitopiassa.

Publicerad i Svensk Framtid, Mars 2014

Den 25 maj väljer Finland 13 europaparlamentariker för valperioden 2014-2019. Dessa 13 ska bland
751 andra parlamentariker från 28 EU-länder se till att den Europeiska unionens framtid blir ljusare,
starkare och mer hållbar.

Nu kan man fråga sig, som många gör, huruvida en ensam svenskspråkig finländsk
europaparlamentariker har den ringaste betydelse i det stora hela. Kan man som ensam själ bland
751 andra verkligen påverka besluten som fattas?

Svaret är nej. Det finns inte en enda europaparlamentariker som kan få till stånd någon privat agenda
i Europaparlamentet, och precis så ska det vara. Parlamentet är en demokratisk helhet där
samarbete parlamentariker och grupperingar emellan är nyckeln till framgång. Ju bättre man lyckas
nätverka med sina kollegor från olika länder, desto mer framgång har ens agenda.

Det andra skeptiker brukar fråga sig är huruvida det i slutändan alls är parlamentarikernas åsikter
som gäller, då välfinansierade lobbyorganisationer spenderar tusentals euro på att forma de
folkvaldas åsikter att omfatta deras egna? Med bokstavligen tusentals omröstningar om året måste
det väl vara lockande att bara anamma första bästa åsikt som presenteras, må vara att den är betald
av ett multinationellt företag med dold agenda?

Även detta är en befogad oro, då samtliga beslutsfattare på såväl nationell som EU-nivå dagligen
kontaktas av tiotals intressenter med varierande agendor. De mest kända exemplen på lobbyister i
Europaparlamentet är energi- och tobaksindustrin, men parlamentets öppenhetsregister har i
skrivande stund sammanlagt 6460 registrerade intresseorganisationer. Bland dem finns allt från
advokatbyråer till akademiska institutioner till organisationer som företräder religiösa samfund. Det
ligger inte i alla organisationers intresse att träffa samtliga parlamentariker, och tur det. Annars
borde varje MEP träffa kring 30 lobbyister om dagen.

Trots det överöses parlamentarikern dagligen av partisk och ofta motstridig information för och emot
de frågor hen arbetar med. Förmågan att ta till sig denna information, sålla fram det väsentliga och
sedan kritiskt väga de olika åsikterna mot varandra för att komma fram till en slutsats man kan stå
bakom och rösta för, är A och O i för var och en som vill lyckas i Europaparlamentet. Det, och
förmågan att välja medarbetare som på bästa möjliga sätt kan stöda sin arbetsgivare i denna uppgift.

I valet av de finländska representanterna till Europaparlamentet i maj läggs således störst vikt på
kandidaternas språkkunskaper, sociala färdigheter och förmågan att snabbt ta in och analysera stora
mängder information. En aktiv och driftig representant som kan övertyga andra och sålla guldkorn
från mängden information har alla möjligheter att få till stånd stordåd under sin period.

De flesta kvaliteter kan inövas, men har man inte koll på språk, nätverk och källkritik är man inte bara
ute och cyklar, utan som britterna säger ”up sh*t creek without a paddle”.

Publicerad i Svensk Framtid, April 2013

Vi finländare beskylls ofta för att inte vara företagsamma, för att vår kultur inte omfamnar den s.k.
entreprenörskapsandan, och för att vi helt enkelt inte vågar ta risker. Då vet ju vem som helst som
besökt Österbotten att detta inte stämmer. Samtidigt kan det dock konstateras att vi finländare är
bra på att föreslå för andra att de ska bli egenföretagare, medan vi själva (liksom undertecknad)
väljer stabilitet och säkerhet framom risktagande. Man säger sig uppskatta företagare, men vågar
inte själv ge sig in på den linjen. Förståeligt, måhända, med tanke på att det inte alltid varit enkelt att
vara egenföretagare i Finland.

Regeringens rambudgetria i mitten av mars kom dock med ett antal utmärkta beslut för de finländska
företagens och företagarnas framtid. Till exempel torde beskattningen av dividenderna leda till att
det är lönsammare att investera i företag och utveckla deras verksamhet, vilket ökar behovet av
anställda, vilket i sin tur ökar sysselsättningen i landet. Även om åtgärderna först och främst främjar
redan etablerade företag, är det en tydlig signal från regeringen att man i Finland uppskattar
företagsamhet överlag, och specifikt små och medelstora företag.

Den sänkta samfundsskatten förbättrar också Finlands internationella konkurrenskraft, då det inte
längre är lönsammare för finländska företag att ha sina huvudsäten i Sverige eller Estland. Samtidigt
uteblev den fruktade momshöjningen som skulle ha gått hårt åt just små och medelstora företag.

Det mest akuta hindret för företagsamhet i Finland har länge varit problematiken med att få
finansiering till både nya och etablerade små och medelstora företag. Den globala finanskrisen
kopplad med lärdomarna från 90-talets lågkonjunktur gör att de finländska bankerna fortfarande
undviker risker in i det sista, vilket har gjort det så gott som omöjligt för företag att beviljas banklån.
Även detta problem tog regeringen ställning till genom att öka anslagen för både Tekes och
Teollisuussijoitus , så att företag som behöver kapital ska få det.

Ändå borde det inte vara staten och dess investeringsinstanser som står för risken. Investeringarna
borde komma från privatpersoner, och – framför allt – från utlandet. Även om statsfinanserna inte
bara är en statisk kaka som kan delas upp på ett visst sätt, vore det nu läge för att ta till åtgärder som
lockar ytterligare investerare till finländska företag. Åtgärder som regressiv beskattning på
investeringar eller skattefrihet för nya företags första investeringar är utmärkta exempel.

Medan vi väntar på dem kan vi konstatera att finska staten idag uppskattar företagsamhet, och att
diverse instanser stöder små och medelstora företags strävan till att sysselsätta vår befolkning.
Premisserna finns, nu är det upp till oss att sluta vara konsumenter och bli producenter istället.

Våga ta risken att starta eget, nu har du bättre möjligheter än någonsin att lyckas!

Publicerad i Svensk Framtid, Oktobber 2013

Diverse organisationer i vårt land önskar idag aktivt begränsa den humanitära invandringen till Finland samt rätten för människor från andra kulturer att delta i uppbyggandet av vårt samhälle. Deras åsikter motiveras än med ekonomiska, än med näringslivspolitiska argument. Ibland talar man t.o.m. om att motverka brottslighet, då invandrare i huvudsak påstås komma till Finland för att utföra brott. Quod (non) erat demonstrandum.

Genom tiderna har man definierat rasism på olika sätt. Orsaken till mångfalden i definitionerna är att rasism som ett historiskt fenomen har ändrats med det internationella, samhälleliga och politiska läget. Begreppet har också påverkats av utvecklingar i vetenskap och världsbild, samt den antirasistiska kritik man tvingats anpassa sig efter.

Undertecknad fick nyligen en del kritisk feedback efter att ha förundrat sig över de rasistiska undertoner som en del mediasynliga instanser på sistone visat tecken på. Främst uttrycktes oro för att diverse -ismer idag används alltför fritt.

För att förklara min ståndpunkt följer här tre definitioner på begreppet rasism.

Historiker Aira Kemiläinen definierar rasism som uppdelandet av mänskligheten i olika raser, som antas vara olika och olika värda. Värdet tilldelas då via fysisk skönhet, kroppsstyrka, intelligens och de diverse egenskaper som respektive tidsperiod uppskattar, såsom konstnärliga talanger, kunskap eller hög moral.

Idéhistoriker Hertha Hanson konstaterar i sin bok Alkemi, romantik och rasvetenskap att rasism är teorin om att mänskligheten kan uppdelas i mer eller mindre tydligt olika raser, och att dessa raser skiljer sig fysiskt eller psykiskt från varandra. En rasist anser att dessa skiljaktigheter baserar sig på genetiska egenskaper som överförs från generation till generation, samt att dessa skiljaktigheter berättigar en värdehierarki.

Den bulgarisk-franska forskaren Tzvetan Todorov tar i sin bok On Human Diversity upp begreppet rasialism, eller ideologisk rasism. En rasialist nöjer sig inte med att tala om att raserna skiljer sig från varandra, utan tror också på att en viss ras är överlägsen de andra. Detta koncept av en entydig och unik värdehierarki är förbryllande, då samma person vägrar medge att mänskligheten är enhetlig.

Poängen är att då syftet, åsikten, eller undertonen är att alla människor inte är lika värda, handlar det om rasism – oavsett om man väljer att kalla det för invandrarkritik, nationalism eller fritt språkval.

Visst kan det kännas skrämmande att träffa någon som ser annorlunda ut. Samtidigt är det också lätt att skylla på redan utsatta grupper när man själv upplever sig ha det svårt. Det är oftast oprocesserat illamående som leder till att man uppför sig nedlåtande mot andra.

Att skolor för att motverka detta illamående gått inför nolltolerans till mobbning betyder inte att mobbning inte sker, lika lite som faktumet att en organisations linje är nolltolerans till rasism betyder att rasism inte förekommer.

Ibland smyger det t.o.m. in i målprogrammet.

Julkaistu Turkulaisessa 20.10.2012

Neljä vuotta sitten Turun kaupunginvaltuustoon valittiin neljä alle 30-vuotiasta. Tänä vuonna nuorten ehdokkaiden määrä on alimmillaan sitten vuoden 1996. Nuorten kiinnostus politiikkaan ja vaikuttamiseen vähenee, samalla kun yhteiskunta tuntuu unohtavan nuorten olemassaolon.

Meidän nuorten ehdokkaiden yhteinen tehtävämme on varmistaa, että nuorten ääntä kuunnellaan Turussa. Nämä vaalit ovat mahdollisuus päivittää Turku ja päästä pois siitä yhteiskunnasta, jossa nuorilla ei ole mahdollisuutta vaikuttaa yhteisiin asioihin.

Me nuoret olemme tulevaisuus, ja tämän päivän päätökset vaikuttavat meihin huomattavasti kauemmin kuin vanhempiimme tai isovanhempiimme. Siksi meidän nuorten on myös saatava olla mukana tekemässä päätöksiä. Tänään otetut lainat lankeavat meidän maksettavaksemme, tänään luodut yhteiskuntarakenteet meidän käytettäväksemme. Siksi tulevaisuus tulee rakentaa meidän ehdoillamme.

Hyvinvoiva yhteiskunta sisällyttää kaikki jäsenensä – myös nuoret. Hyvinvoiva tulevaisuus rakentuu toimivalle terveydenhuollolle, joka keskittyy ennaltaehkäisevään hoitoon. Yhteiskunnan on pidettävä huolta nuorista, sillä me tulemme pitämään huolta tulevaisuuden Suomesta.

On totta, että vanhustenhoitomme on aliresursoitua, mutta on todella vastuutonta olla panostamatta ensisijaisesti nuoriimme. Vanhuksia meillä on ja tulee vielä pitkään olemaan paljon, mutta niitä jotka heistä huolehtivat on jatkossa entistä vähemmän. Pitäkää siis huolta siitä, että Turussa tulevaisuudessakin on hyviä päättäjiä, ja äänestäkää näissä vaaleissa nuoria ehdokkaita.

Niklas Mannfolk
Puheenjohtaja
RKP:n nuorisojärjestö Svensk Ungdom